Omo Valley i Etiopien: Manhood test, bare ass och AK47

Omo Valley i Etiopien: Manhood test, bare ass och AK47 är skriven av Sören Bonde.

Resan går till Omo-dalen, Etiopien

Jag hoppar in på planet Etiopier huvudstad Addis Abeba och flyger till Arba Minch i södra delen av landet. Här möts jag av ett brett leende i ett vänligt brunt ansikte: "Välkommen, min vän - bra att se dig igen!" Jag träffade Andualem första gången 2011, där jag, som ett förspel till att besöka "världens varmaste plats" i norr Etiopien, tillbringade åtta dagar söderut i Omo-dalen.

Jag ville ta reda på om det fanns tillräckligt med material för ett senare projekt om stamfolk. Det var där i den utsträckningen. Dalens 16 olika etniska grupper är helt olika, och många lever mycket primitivt och på distans. Nu är jag tillbaka liten två år senare och det känns helt rätt. Andualem drar mig till fyrhjulsdriften och presenterar mig för vår förare Asrat. "Jag lade Toyota för att du ska komma", säger Andualem.

Han är en ny kille i mitten av trettiotalet och utan tvekan en av dem som känner till Omo-dalen och dess folk bäst. Han talar flytande engelska och sju olika stammspråk, och han har rest över dalen sedan han var liten. Medan Asrat fyller tanken, liksom de många burkarna på taket, granskar jag expeditionen tillsammans med Andualem.

Vi har en lös plan att besöka två eller tre stamfolk och stanna hos dem i en vecka. Jag vill åka till några av de mest avlägsna byarna som påverkas så lite av civilisationen som möjligt. Och jag kommer att försöka dokumentera några av deras mycket speciella ritualer på film och bilder.

En timme efter att vi lämnat civilisationen börjar mörkret falla. Bilens strålkastare fångar män och pojkar på väg hem med boskapen. Djurens vrål blandas med bilradion och det monotona motorljudet, och jag njuter av solnedgången genom sidofönstret.

Översvämning på resan till Omo Valley

Vi följer planen och kör mot södra delen av Omo-dalen till samma hamarby som jag besökte för två år sedan. Vi har informerats om att byn förbereder ett manlighetstest. Det är en mycket speciell ritual som jag inte lyckades uppleva förra gången och den här gången vill jag inte missa den. Men de tunga molnen i horisonten är inte sådana att diskutera med, och vi försenas av flera regnskurar.

Efter 10 timmars körning stannar bilen plötsligt och det monotona hoppet försvinner. Föraren hamrar frustrerat en knytnäve i ratten. Den gropiga grusvägen har förvandlats till ett skummande lerahål, som även vår fyrhjulsdrivna förare måste se sig besegrad av. Andualem kliver ut med en ficklampa i ena handen och en spade i den andra. Bilens framsida har sjunkit väl i röran.

Däcken hittar inget att ta tag i. Regnet rinner ner och 10 meter längre fram rinner en liten flod över vägen. "Vi kommer att stanna här till i morgon morgon", säger Andualem lugnt. "Vi måste vänta tills regnet i bergen slutar." Jag hittar en ny spade och tillsammans gräver vi hjulen fritt.

Tomgångs- och tallriksmän

Radavbrottet försöker jag hitta en bekväm position, men det är omöjligt att sova. Vi är mindre än två timmars bilresa från byn, där festligheterna antagligen redan har börjat. Frustrerande. Det var planerat att vi skulle sova där ikväll, men i Omodalen går det sällan som planerat. Jag visste det i förväg.

Ändå valde jag en av de mest avlägsna byarna i Omo-dalen, som mycket sällan besöks. Om du vill göra det mindre svårt för dig själv kan du besöka byarna som ligger nära vägen. Å andra sidan är de vana vid turister - den typen som stannar i en halvtimme och betalar för att ta några snabba bilder med de infödda. Det förstör byarna och deras intryck av omvärlden, och jag kommer inte att bidra till det.

Tidigare på dagen passerade vi en grupp mursies som hoppade ut på vägen i fantastiska dräkter och började dansa i hopp om att tjäna en krona. De är mycket distinkta och fotogena. Mursies-kvinnorna har stora hål i öronen och läpparna, som är fyllda med trä- eller lerskivor. Vissa har en diameter på upp till 15 cm, och därifrån kommer termen "platskännare".

Det var då man inte var så politiskt korrekt. För oss ser det galen ut, men med murbruk är det ett tecken på skönhet. En sådan föreställning räcker för att tillfredsställa de flesta turister. Men jag vill ha den riktiga saken, och det är därför jag sitter fast i ett lerahål.

Jag förbannar min envishet, men tänker sedan på att just denna drivkraft har gett mig de mest fantastiska upplevelserna över hela världen. Mitt äventyr börjar vanligtvis där vägen slutar.

Hitta flyg till Etiopien här

Ett varmt välkomnande till Hammer-folket

Så småningom somnar jag på baksätet. När jag vaknar igen är det fortfarande mörkt, men regnet har slutat. Vattennivån i "floden" har sjunkit, och en timme senare tvingar vi vattenmassorna. Klockan är tre på natten när vi anländer till byn.

Hamer-folket lever mycket primitivt. Jeeps strålkastare avslöjar en grupp halmtakstugor runt ett öppet utrymme. En svag glöd från en eldstad försvinner bakom en massa smala silhuetter; tre män har kommit ut för att ta emot oss.

Jag får genast syn på Nielaman, som jag bodde tillsammans med 2011. Han känner igen mig och välkomnar mig med ett brett leende och en solid handskakning. Jag hänvisas artigt till en liten stuga. Den är glest inredd med två primitiva "träsängar" och en möbel som liknar ett bord.

På en säng ligger en man som sover. Det verkar inte finnas myggor här och det borde inte vara högsäsong för malaria. Jag tappar myggnätet och faller utmattad på den andra sängen.

Läs mer om Etiopien här

Tunt kaffe och ben

Redan vid halv fem vaknar jag upp efter en rastlös natts sömn. Det kliar över hela kroppen och jag räknar 18 myggbett. Andualem sticker huvudet i dörren och förklarar att min sidekick på sängen har malaria. Magnifik. Kunde han inte ha sagt det igår kväll?

Nyfikenheten över vad dagen kommer att övervinna övervinner dock oro över huruvida en av de 18 myggorna var bärare av parasiten. Dagen börjar som alla andra dagar i en Hamer-by i Etiopien.

Vi samlas i Nielamans stuga, som består av ett stort rum, som är mycket mörkt och rökigt. Den enda ljuskällan är glöd från den öppna spisen. Det tar några minuter att vänja sig vid mörkret. Byn besöks sällan, så glädjen och nyfikenheten är stor. Tio par stora ögon stirrar på mig och jag stirrar tillbaka. Det är som att gå tillbaka till stenåldern.

Män, kvinnor och barn sitter längs väggarna. De bär glesa strängar av djurhud på sina kroppar. Kvinnans dekoration består av armband av metall eller korgarbete. Det slår mig omedelbart hur korrekt stugan är inredd. Allt har sin plats och ingenting ligger och flyter. Golvet är av jord, men nyligen sopat och fint. På eldstaden står en stor metallkokare och panna.

De har uppenbarligen handlat för det utanför Omo-dalen, eller så har Andualem haft det med sig. Den här gången hade vi 50 kilo ris och 20 kilo kaffeskal i gåva. Riset är ett viktigt komplement till deras kost och kaffeskal serveras. De kokas med vatten till en ljusbrun vätska, som hälls i en delad pumpaskal på storleken av en halv fotboll.

Skallen går runt och vi dricker i tur och ordning. Det smakar av spannmål och bara en aning kaffe. Några skalade djurben på ett träfat erbjuds runt. Nielamans familj pratar tyst med varandra och ser på mig. Ett par män ligger och vilar. En kvinna maler majskärnor till mjöl mellan två stenar medan hennes nakna bröst dinglar fram och tillbaka.

Gå vandring i Etiopien - se reserbjudanden här

Massor av Masas

Jag lämnar stugan. Utanför leker två små smutsiga barn på marken medan solen går ner. Deras mammor ordnar varandras hår. En rödlermassa smutsas försiktigt in i håret så att den klumpar ihop sig som rastaflätor. Denna frisyr är tidskrävande och ett tecken på skönhet i Omo-dalen. Tystnaden bryts gradvis av sång och trueorn - festen håller på att börja och folk anländer i stort antal från närliggande byar.

Alla är försenade för att förbereda sig för tjurfäktningen, tjurhoppning, som måste äga rum före solnedgången. Tirespring är ett manlighetstest bland hammarfolket, som alla tonårspojkar måste slutföra som en del av sin utveckling. De får respekt och accepteras i männens led. Under ett halvt tak av palmblad sitter en stor grupp unga män.

De är 'masas' - dvs. ungkarlar som själva har genomgått ritualen. Nu reser de från by till by runt Omo-dalen tills de gifter sig för att hjälpa andra pojkar genom ritualen. Jag lägger bort en kamera från mig och filmar dem med den andra. De förstår snabbt kamerans magi och tar snart bilder till höger och vänster. En grupp halvnakna tjejer dansar trotsigt in i publiken när de sjunger och travar monotont i sina horn.

De skriker när de fotograferas av sina kamrater och ser sig själva utställda för stor nöje för pojkarna. Med svårighet får jag tillbaka kameran och Masas poserar omedelbart för gruppfoton med dumma grimaser. Det är kul och tiden flyger. Vi kommunicerar utan att tala samma språk. En tredje grupp äldre män tittar på oss på avstånd.

De är små men för gamla för att lura sig. Istället tittar de djupt in i lerkannorna, som i morse fylldes med en jäst dryck. Herrens traditionella dräkt kompletteras med en AK47. Tyvärr har det vunnit mark bland många stammän på grund av konflikten i grannlandet Somalia, som destabiliserar hela Afrikas horn.

Ta en kulturell resa i Omo-dalen, se reserbjudanden här

Däckfjädring i Omo-dalen

Mitt på eftermiddagen samlas vi alla på det stora torget runt en portal med filialer. En tjur dras symboliskt igenom, och så visar hammarfolket sin respekt för djuret som de är helt beroende av för att överleva. Vissa unga kvinnor överlämnar tunna grenar till utvalda masas så att de kan piskas. Motvilligt lät männen grenarna blicka över kvinnans nakna rygg, men kvinnorna föredrar inte en gruva.

Den här lilla ritualen är en försmak på vad som väntar dem den dagen de ska gifta sig. Gifta kvinnors rygg är fyllda med långa ärr efter piskning. När en kvinna gifter sig låter hon sig piska så länge hon vill. Det är ett tecken på uppoffring och hängivenhet för hennes man och hennes stam. Ju mer smärta hon tål, desto starkare band skapar hon. Det förväntas i sin tur att mannen kommer att skydda henne med sitt liv om behovet skulle uppstå. Kärlek gör verkligen ont.

De andra masorna är upptagen med att fånga 16 tjurar som strövar fritt i området. Det tar sin tid. De är skickliga cowboys som tar tjurarna vid hornen och fångar dem för ritualen. Sedan står tjurarna i kö, medan andra män ser till att de inte springer iväg. En grupp kvinnor dansar glatt runt torget. Resten av byn och alla gäster bildar en cirkel runt torget, dansar och samtidigt ser till att tjurarna inte kan springa iväg.

När alla tjurar äntligen är samlade, kommer ritualens centrum. En pojke, som förmodligen är ungefär 15 år gammal, är redo. Han är helt naken, men det verkar inte störa honom på det minsta. Masorna ser till att tjurarna står helt nära och ganska stilla. Då sätter pojken i fokuserad löpning medan vi alla ylar av spänning.

Möt Etiopiens stammar i Omo-dalen boka din resa hit

Till skam eller en riktig man

Han hoppar utan ansträngning på baksidan av den första tjuren och fortsätter elegant i ryggen på de andra 15 innan han hoppar ner på andra sidan. Om pojken faller eller misslyckas med sina löpningar är han till stor skam för byn och hans familj - och sig själv. Något fascinerande jag upplevde var att tänka på hur alla fokuserar på ritualen. Det råder ingen tvekan om att det stärker byns enhet.

Pojken vänder sig om och upprepar tjurhoppet nu i omvänd ordning. En tjur rör sig, pojken tappar kort fot och håller på att falla ner mellan de stora djuren. I sista minuten återvinner han balansen och hanterar nedskärningarna. Den envisa tjuren får ett slag från en masa och rätar ut. Först efter sju tävlingar slutar pojken och tjurarna släpps. Han har utfört ritualen med bravur och nu anses han vara en man. Endast fyra tävlingar krävs så att hans familj kan vara stolt.

Ritualen är väl över och de gamla går hem. Men ungdomarna festar till sent på kvällen, för nu har de en sällsynt möjlighet att göra nya bekanta med andra byar från Omo-dalen. Lite i tvivel om jag är för gammal hänger jag några timmar med ungdomarna innan jag äntligen går tillbaka till min stuga.

Under de närmaste dagarna absorberar jag intryck och upplever livet i en hammerby. Nielaman har erbjudit sig att visa mig runt. Kanske ska vi jaga. Vi kanske stjäl honung från bin i akacieträd. Eller så går vi med nötkreaturen. Det spelar ingen roll. Tidskänslan försvinner lika tyst här. Spontanitet regerar, och planering är ett okänt fenomen.

Resan till Omo-dalen i Etiopien var en upplevelse jag snart kommer att glömma.

Läs om andra spännande länder i Afrika här